Självömkan.

Hej, nu är jag där igen.
Haha.


Idag är jag 16 år och jag tänker sitter på stationen i varberg och bestämmer mig för att ta tåget till Köpenhamn.
Jag tog aldrig något tåg till Köpenhamn.
Insåg hur vansinnigt orolig mamma skulle bli om det helt plötsligt inte gick att ringa mig och hur orolig hon skulle bli om dem ringde från skolan och frågade vart jag hade tagit vägen.

Jag undrar hur saker hade blivit, om jag verkligen hade gjort det, helt ensam. Med 500 kvar på kontot.

-

Hej, jag är 19 år och det är den 23 november 2006 och jag började gråta när jag åkte bussen hem förut idag.
Hej?
Jag vet ingenting.


-

Hej, idag är jag ett år äldre än vad jag var förra året och allting har förändrats runtomkring mig, inte mycket som är sig likt från ett årsedan.
Hejdå ett årsedan, hej på mig själv.
Jag är likadan.
Ge mig ett plåster. Plåster läker.

.

Hej, det vill sig inte, som min mamma brukar säga.
Eller brukar fråga.
"vill det sig inte?"
Nej, definitivt inte.

Hej, jag har smuts och fett i håret, och inte ens det är tillräckligt för att du ska kolla på mig. Eller höra av dig.
Fråga hur jag mår, och varför jag mår.

Ingen vet varför.
Och ingen förstår varför.
För ingen vet.
Och jag kommer aldrig svara.

-