sommarlov.

Finally.
Men inte riktigt, förrän imorgon. Inte för oss esteter som är med i kören och ska vara i kyrkan imorgon och sjunga för studenterna.


Idag när jag kom hem tänkte jag att jag skulle beställa biljetter till Roskildefestivalen, men nej. För dem var SLUTSÅLDA!
Attans, vad arg jag blev, och det är jag fortfarande. Det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag trodde att det finns en mening med allt.
Det är bara min lathet som skapade den här meningen.

Det blir ju inte ens NUTU för min del den här sommaren, hur ska detta gå?
Förhoppningsvis lyckas jag fylla sommarlovet med andra trevliga saker, och konserter. T.ex. träffa mina vänner, som jag inte alls hann med förra sommaren, då jag hade fullt upp med att åka runt överallt. Först Hultsfred, massa jobb, och NUTU. Som förövrigt var väldigt trevligt och jag träffade otroligt många fina människor, men det kanske blir roligt på hemmaplan i år istället.
You never know.

I vilken del av hjärnan sitter saknaden, eller är det samma känsla som att vara ledsen, bara att vi förknippar det olika vid olika tillfällen?
Och detta spelar ju egentligen absolut ingen som helst roll.