verklighetsuppfattningar.

Tanken på att jag skulle sitta innen med dem rätta svaren om verkligheten känns väl lite långsökt kanske, men jag kan åtminstone spekulera.
wellwell.
Håll till godo, mina vänner.
Verklighetsuppfattningar, i feberyra.




Är inte det största problemet med verkligheten, när vi ser den som ett problem? Om vi hade minskat kraven (allting måste ha ett syfte?), på verkligheten, att vi som människor bara tillåter oss att vara en del av verkligheten, en del av vardagen, inte ifrågasatt VARFÖR, finns vi. Varför tillåter vi människor oss inte att bara finnas till? Är det jakten på att lösa det s.k. Problemet med verkligheten som håller oss vid liv? Vi måste ha en anledning att leva (?), särskilt idag när religionen glider längre och längre ifrån oss och vetenskapen blir mer och mer tillgänglig för oss.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte vet vad verkligheten är. Eftersom att vi inte kan veta detta, kan vi inte heller med någon säkerhet säga vilka tingen i verkligheten är. Då, kan vi ju ställa oss frågan, är det tingen som skapar det vi nu ser som verkligheten? Eller är det verkligheten som skapar tingen? Om vi utgår ifrån att någon av dessa två teorier skulle kunna vara sanna, är det fortfarande ett problem om jag inte kan bevisa existensen för ett visst föremål som skulle kunna spela någon roll för att skapa en verklighet.
Om jag utgår ifrån att det enda jag kan lita på är mina sinnen (hörseln, lukten, synen, känseln) skulle det väl inte längre vara ett problem att säga vad verkligheten är, ”det JAG, upplever, är verkligt”.

Är det så enkelt då, och kommer människan någonsin nöja sig med det svaret?
Kanske var det, det, som Sartre tänkte på när han skrev att vi människor ”lever för det som inte är”, och att vi inte är nöjda med nuläget och strävar efter någonting som inte finns just nu.

Men, vad kan vi då vara helt säkra på?
Vi kan anta att matematik, och logik är någonting vi kan förlita oss på. Om det finns en regel som säger någonting om hur svaret kommer att bli, borde vi kunna acceptera. Alltså, så länge det finns en godtagbar premiss, bör resultatet godtas.

En annan sak, som vi (jag tycker vi kan) kan vara säkra på, att en verklighetsuppfattning, sätter en gräns för det vi finner möjligt och det vi finner omöjligt, en verklighetsuppfattning anger alltså vad som är mest grundläggande för verkligheten.
Det påståendet passar väl ganska bra in på när man talar om matematik och logik. Men om vi utgår ifrån att det skulle stämma med ”verkligheten” som sådan, att jag sitter här och befinner mig just nu i denna stund i detta rum, är jag tillbaks igen där jag skrev om att vi inte kan vara säkra på någonting om vi inte kan/får förlita oss på våra sinnen.
Vad jag hittills kommit fram till är att verklighetsfrågorna, är och kommer alltid (?) att vara eviga, eftersom att om vi skulle komma fram till sanningen om verkligheten skulle vi inte längre ha någonting att leva för (?). Människan är skapande, beroende av meningar och syften. Verklighetsfrågan går inte att lösa (?), och därför är människan besatt av att lösa denna.

Om vi ser på t.ex. Leibniz kunskapsteori, där han framför att förnuftet ska ha en särskild förmåga att ge oss kunskap, men att våra sinnen inte skulle vara en tillförlitlig kunskapskälla. Han sade också att stor del av vår kunskap kommer från själen, och att denna själsliga kunskap skapas av de yttre tingen (det vi ser, upplever?).
Är det då inte motsägelsefullt att säga att om en stor del av vår kunskap som kommer från själen, skapas av de yttre tingen, om våra sinnen INTE är en tillförlitlig kunskapskälla?
För mig känns det ganska svårt att köpa det faktum att det vi ser, inte går att uppleva med hjälp av våra sinnen.

”Jag tänker, därför existerar jag”
Descartes, tvivlade på grundprinciperna för människans kunskap, det han tänkte på då var sinnesförnimmelserna och förnuftet. Han menade att det inte går att lita på någon(ting) som bedragit en, och eftersom att han åtskilliga gånger varit med om att sinnena bedragit honom kan man inte lita på dessa.
Det känns som att hans teorier inte riktigt håller i längden, då han menar att vi inte alls kan vara säkra på att någonting finns, inte heller att Gud finns, eller veta vad/vem Gud är. Men han hävdar ändå att det finns en Gud. Det enda man kan lita på, är att det inte finns någonting att lita på?

Om vi nu utgår ifrån att det finns en allsmäktig Gud. Vi människor kan aldrig bli allsmäktiga, för du blir aldrig allsmäktig om du inte är fullständigt upplyst. Alltså finns det bara en upplyst, och detta är Gud.
Då skulle ju ”problemet” med verkligheten vara löst. Gud är allsmäktig, alltså är Gud våra sinnen, Gud är, min sorg och min glädje.
Återigen krockar teorin med sig självt, för hur kan Gud, vara EN, allsmäktig varelse, och finnas hos varje individ? Då har vi helt plötsligt kommit in i en ny teori som säger att varje människa är unik, var människa är allsmäktig, och har kunskap om sig själv (?).

Anne Conway (en kvinnlig filosof under 1600talet), i frågåsatte aldrig religionen eller Guds existens, hon såg den som självklar. Hon delade upp den i tre kategorier som hon valde att kalla för ”Gud, Kristus som medium och alla skapade ting”
Conway menade att Gud är en varelse som är oföränderlig, skapande, okroppslig och fullkomlig (upplyst?). Gud står utanför tiden. (Men vad är då tiden?)
Kristus beskriver hon som någon som bär både på mänsklighet, och gudomlighet. Kristus är även ett instrument och en förbindelse mellan skaparen och det skapade.

Då ställer jag frågan, hur kan en oföränderlig varelse vara förmögen att skapa i en föränderlig värld?

Det som hindrar oss från att ha en hundra procentig kunskap om någonting (verkligheten) är kunskapen om att vi inte kan ha en sådan. Visst kan vi säga någonting om den, men vem som är ska ge oss svaret på vad som är rätt och fel angående dessa teorier får vi lämna till spekulationer. Jag antar, och jag tror att väldigt många människor försöker skaffa sig en relativt enkel syn på verkligheten. I en tid då det faktiskt är okej att tvivla både på vetenskapen och religionen kan det nog också vara ganska svårt att tänka sig någonting utanför den, och istället för att förlita oss till hundra procent till vetenskapen eller hundra procent till religionen skapar vi något slags mellanting där verkligheten byggs upp av det som händer runt omkring oss. Det vi ser och det vi skapar. Tiden.
Vi gör verklighetsfrågan till ett problem genom att se den som ett problem, och inte som ett sätt att skapa nya tankegångar. Allting uppkommer ur skillnader, och metafysiken finns där för att lämna rum åt oss till att skapa ändlösa diskussioner om vad universum består vad och om vad detta universum egentligen är.
Lika förvirrande som det kan verka att vi befinner oss här där vi är just nu, utan någon anledning, behöver inte vara förvirrande än att det är någonting allsmäktigt som styr oss och gör att vi är där vi är.
Jag började uppsatsen med en fråga, och jag avslutar den med en fråga, kommer vi någonsin att nöja oss med ett så enkelt svar, som att, ”Det vi vill, och det vi gör, är verkligheten”?